[casi] Irak: Analys av religion, etniska grupper och tribalism ur konflikt- och demokratiperspektiv

["as-ilas" <as-ilas@DELETETHISgmx.de>]

Hi all,

Latest Swedish study from Lund University entitled:

"Irak: Analys av religion, etniska grupper och tribalism ur konflikt- och
demokratiperspektiv"

= "Iraq: Analysis of religion, ethnic groups and tribalism from a conflict
and democracy perspective"

>From what I learned from this study, a better title for it would be "...
from a perspective of conflict resolving and democracy building".

But well, only my suggestion, I am responsible neither for the content nor
its branding.

On a general note:

The text is of course in Swedish.

Given the fact that so much relevant material is in languages other than
English - Yes, there is life beyond English ! - I'd urgently suggest setting
up sort of an information clearing/translating house.

Its tasks:
In all languages: Info research/mining - info analysis - info presentation.

1 of the components of such a info clearinghouse then would be a network of
professional or a least professionalising translators/editors.

So WHAT ?

Are you interested in this idea?

I'd appreciate your feedback.

Best

Andreas

-------------------------------
Lunds universitet
CTR
Avdelningen för religionshistoriska ämnen
Islamologi

Irak: Analys av religion, etniska grupper och tribalism ur konflikt- och
demokratiperspektiv

Utförd på uppdrag av SIDA

Lund 2003-10-24
Jan Hjärpe
Rickard Lagervall
Leif Stenberg

Irak: Religion, etnicitet och tribalism

Den moderna irakiska staten konstruerades av Storbritannien år 1921 i och
med installerandet
av en kung av den hashimitiska familjen, Faysal. Statsbildningen bestod av
tre tidigare

2
administrativa områden inom det osmanska riket: vilayet Mosul, vilayet
Baghdad och vilayet
Basra. Sammanfogandet av dessa, på flera sätt olika områden, fick till följd
att landet allt
sedan dess präglats av religiös, språklig, etnisk och tribal mångfald. Av
betydelse är att dessa
tillhörigheter inte sammanfaller, även om det finns grupper, som de
mandeiska, yezidiska och
judiska, där gränserna för religiös och etnisk tillhörighet närmast
sammanfaller. Samtidigt ska
betydelsen av religiös, etnisk och/eller tribal inte uppfattas som statisk.
Vad en grupp eller
individ väljer att betona i en identitetskonstruktion kan vara flytande.
Genom det moderna
Iraks historia finns flera exempel på hur allianser skapats genom att ibland
betona en etnisk
tillhörighet framför en tribal eller religiös och vice versa. Den historiska
inledningen i
föreliggande text avser inte att vara en heltäckande, utan vill lyfta fram
avgörande händelser i

Iraks nutidshistoria och relatera dessa till religion, etnicitet och
tribalism.
I norra Irak är en betydande del av befolkningen kurder, men där finns även
turkspråkiga
turkmener, och shebaker. Arabisk befolkning dominerar Baghdad-området och
den södra
delen av landet. Men det finns också perser, särskilt i de shi'itiska
pilgrimsorterna. Ungefär 97
procent av Iraks befolkning är muslimer. Ungefär 60%-65% av den irakiska
befolkningen
tillhör shi'a. En stor minoritet, 32%-37%, är sunni-muslimer. Av de
resterande utgörs cirka
3% av olika kristna riktningar och andra religioner.För att illustrera
komplexiteten kan man
också göra följande indelning: shi'itiska araber: 54 procent; sunnitiska
araber: 24 procent;
sunnitiska kurder 22 procent. Den shi'itiska majoriteten har varit förtryckt
så väl under den tid
som området tillhörde det osmanska riket som efter att den irakiska staten
skapades.
Komplexiteten ifråga om etnicitet och religionstillhörighet kan illustreras
av att det såväl
bland de vanligtvis sunnitiska kurderna som turkmenerna finns shi'itiska
minoriteter. Och
främst inom den sunnitiska, men även inom den shi'itiska, finns sufiordnar
som utgör globala
nätverk. Två exempel är ordnarna Qadiriyya och Naqshbandiyya. Qadiriyya har
sitt centrum i
Baghdad där ordensgrundaren 'Abd al-Qadir al-Jilani begravd, och vars grav
besöks av
pilgrimer från hela den muslimska världen. I den kurdiska Barzanifamiljen,
som leder
Kurdish Democratic Party (KDP), finns traditionellt shejker som tillhör
Naqshbandiyya. En
annan ledande kurdisk familj, Talabani vilken leder Popular Union of
Kurdistan (PUK),
tillhör Qadiriyya, som är en annan vanlig orden bland kurder. Ifråga om
heliga platser är de
viktigaste shi'itiska helgedomarna och pilgrimsmålen belägna i Irak.
Dessutom har islams
gyllene era, förknippad med det medeltida Baghdad, stort symbolvärde bland
muslimer,
speciellt i sunnitisk historieskrivning och retorik.

Kopplad till etnisk och religiös tillhörighet är familjetillhörigheten, som
utgör en avgörande
social komponent i det irakiska samhället. Inom den shi'itiska befolkningen
kan vi se hur man
klan- eller familjevis gärna ansluter sig till en religiös ledare (en marja
'). Det religiösa ledarskapet
inom sh'ia tenderar att gå i arv. Familjer som al-Hakim, al-Khu'i, as-Sadr,
as-Sijistani
(Sistani) och at-Tabataba'i är exempel på denna tradition av i praktiken
ärftligt religiöst
ledarskap. Traditionellt har religionstillhörighet inte varit ett
individuellt val utan grundat på
familjetillhörighet. Det utgör också en integrerad del av familjerätten. Den
religiösa grupptillhörigheten
är alltså inte nödvändigtvis förbunden med religiös tro; den har en rad
profana
funktioner, sociala, ekonomiska, politiska, och juridiska.

Familjetraditioner och strukturer baserade på stam- och klantillhörighet har
alltså avgörande
betydelse. Välkänt är att Saddam Husseins maktbas utgjordes av hans klan,
Takriti-klanen. En
stor del av statens institutioner har varit, officiellt eller inofficiellt,
organiserat på basis av
familjetillhörigheter. En sådan sådan klanstruktur är alltså i sin tur
relaterad till religionstillhörigheter
och etniciteter. Detta förhållande är giltigt också för den privata sektorn
av
samhället. Viktigt att understryka är att religiös, etnisk och familjemässig
tillhörighet har varit

3

av stor betydelse även för sekulära krafter i det irakiska samhället. Ba
'thpartiet leddes i början
av 1950-talet av sekulära shi'a-muslimer och likaså har det irakiska
kommunistpartiet
dominerats av shi'iter. Dessa tillhörigheter är även centrala i
vardagslivet. Att skaffa ett
arbete, göra affärer, gifta sig, få en utbildning osv. är handlingar där
konfessions-, etnicitietsoch
familjetillhörighet kan spela en avgörande roll.

Fram till år 1932 var Irak ett brittiskt mandat, därefter självständigt, men
med nära relation till
Storbritannien. Efter en militärkupp år 1958 utropades den irakiska
republiken. Kuppen
innebar en förskjutning av makt i det irakiska samhället, från en
jordägarklass till en grupp av
auktoritära och konspirerande militärer. Denna förskjutning sammanföll med
att ett politiskt
komplexare samhälle växte fram - ett samhälle som kontrolleras genom dess
främsta
maktmedel, armén. Kuppen 1958 anses emellertid ha skapat ett kreativt
intellektuellt klimat
bland konstnärer och författare, och den öppnade upp för diskussioner om
Iraks framtid. Man
kan möjligen tala om en irakisk identitet som var på väg. Dock stryptes
dessa möjligheter till
ett öppet debattklimat snabbt, och redan under tidigt 1960-tal var censur,
arresteringar,
indragningar av tidningar och tidskrifter, kontroll av politiska partier och
en ökande aktivitet
av säkerhetstjänsten det vanliga. Många inom opposition och bland
intellektuella valde att gå i
exil eller att verka inom hemliga organisationer. En del valde självcensur,
medan andra föll in
i det klientsystem som genomsyrade staten och som gav belöning för rätt
åsikt. Det var under
tidigt 1960-tal som Ba'thpartiet byggde upp sin verksamhet i lönndom. Genom
infiltration i
statsapparaten, fackföreningar, krig mot kommunister och skapandet av ett
cellsystem hade
Ba'th kring år 1962 åstadkommit ett välfungerande nätverk. Under tidigt
1960-tal var den
irakiska armén involverad i ett krig mot kurdiska grupper, bland annat var
den kurdiske
ledaren Barzani delaktig, och KDP förbjöds. Konflikten mellan kurdiska
sammanslutningar
och den irakiska republiken har pågått sedan republikens grundande. Men, med
hänvisning till
ovanstående diskussion om komplexiteten av relationer i det irakiska
samhället, kan det vara
värt att understryka att den irakiska regimen även varit allierad med vissa
kurdiska grupper i
strider mot andra kurder.

Under 1963 genomfördes ett kuppförsök i vilket Ba'thpartiet var en av de
krafter som
utmanade makten. Dock visade det sig att Ba'th inte kunde enas i ett
kritiskt skede av
konflikten. Organisationen var för splittrad och lojalitetsbanden drog åt
olika håll. Presidenten
'Arif lyckades med hjälp av klientförhållanden mobilisera centrala delar av
armén och återtog
därmed kontroll av makten. Den irakiska armén kännetecknas av ständiga
lojalitetskonflikter
mellan officerare på grund av religiös, etnisk och/eller familjemässig
tillhörighet. För varje
irakisk ledare har dessa lojalitetsband varit realiteter som måste hanteras
och utnyttjas i
maktspelet.

1964 rekonstruerades Ba'th; uppdraget gavs till Saddam Hussein som
tillsammans med andra
medlemmar av Takriti-klanen tog sig an uppdraget. Ledaren för partiet vid
denna tid tillhörde
samma klan som Hussein. Emellertid kom Ba'th att företa ett kuppförsök samma
år, vilket
ledde till att bland annat Saddam Hussein arresterades. Ba'ths aktiviteter
minskade, men
Hussein kom under fängelsevistelsen att bygga upp starka lojalitetsband med
olika
medfångar. Han frisläpptes 1966. Ba'thpartiets väg till makten öppnades
genom en ny kupp år
1968. Ett antal officerare på viktiga poster, bland annat inom det
republikanska gardet,
genomförde kuppen De viktiga posterna i den nya regimen gavs till de
militära ledarnas
protegéer. Ba'ths ledande medlemmar fick ett begränsat antal platser. Även
det sunnitiska
islamistiska Muslimska brödraskapet var representerat, och kurder
tilldelades några platser i
regimen. Ett missnöje inom Ba'thpartiets ledarskap fick till följd att
ledningen för partiet
direkt efter kuppen började manipulera, intrigera och utnyttja de
lojalitetsband som kunde

4

aktualiseras, speciellt inom armén. Bara några veckor efter kuppen erövrade
Ba'thpartiet
makten.

Den nya irakiska regimen som etablerades 1968 vilade knappast på någon
ideologisk grund.
Ba'thpartiet och arméofficerare var alla intimt kopplade till olika tribalt
grundade nätverk,
speciellt med familjer, klaner och stammar från den nordöstra delen av Irak.
De styrande
nätverken bestod av sunnitiska araber som såg sig som överlägsna shi'itiska
araber och
kurder. Under de kommande tio åren konsoliderade den irakiske presidenten
Hasan al-Bakr
och Saddam Hussein sin makt. De byggde den på framför allt familjerelationer
samtidigt som
man gynnade dem som slöt sig till de styrande. Man skapade
beroendeförhållanden. De gjorde
sig samtidigt av med sina olika motståndare, både bland politiska partier,
inom Ba'th och
inom armén. Kärnan i lojalitetsnätverket, som finansierades med statliga
medel, utgjordes av
stammen/klanen Al Bu Nasir som omfattade cirka 20 000 personer. Den politik
som fördes
gentemot oppositionsgrupper, speciellt kurder och shi'iter, utmärktes av ett
flexibelt
utnyttjande av systemet. Regimen var instabil och hotades av en försämrad
relation till Iran
och av oron i kurdiska områden. Krig utbröt i den kurdiska regionen under
början av 1970-
talet och år 1973 utsattes regimen för ett kuppförsök. Dock gick al-Bakr och
Saddam Hussein
stärkta ur konflikten och behöll sin makt över landet. Förhållandet till
Iran försämrades på
grund av konflikter rörande gränsdragningen mellan de båda länderna. Iran
stödde kurdiska
grupper och ett för regimen kostsamt krig mot kurder pågick under 1974.
Överraskande slöts
ett avtal om gränsdragningen mellan Irak och Iran under 1975 och Iran drog
tillbaka sitt stöd
till kurdiska fraktioner. Cirka 150 000 av Barzanis anhängare flydde över
gränsen till Iran.
Denna stärkta position gentemot kurderna gav regimen möjlighet att starta en
folkomflyttning.

Det beräknades att cirka 500 000 kurder flyttades söderut till arabiska och
shi'itiska områden.
Hela kurdiska kommuniteter flyttades även från gränsområdena till Turkiet
och Irak till nya
bostadsområden i utkanterna av större städer. Samtidigt uppmuntrades
sunnitiska araber att
flytta norrut. Dessa projekt följdes även av investeringar i infrastruktur i
norr.

Saddam Hussein stärkte följaktligen sin ställning i den irakiska ledningen
från 1976 gentemot
Hasan al-Bakr och från denna tidpunkt framstod han som Iraks starke man. Han
kontrollerade
säkerhetsapparaten, en stor del av offentlig administration och grenar inom
armén. Denna
maktposition i kombination med ett skickligt utnyttjande av lojalitetsband
med takritfamiljer
och löften om välgång i samband med stöd för hans sak var, tillsammans med
ett aktivt arbete
i syfte att skapa klientförhållanden inom officerskåren, grunden för hans
starka position. Nu
dubblerades antalet soldater i den del av armén som Hussein kontrollerade,
och officerare
förbjöds att delta i någon annan politisk aktivitet än den som organiseras
av Ba'th. Brott mot
denna lag var belagd med dödsstraff.

Under åren 1976 och 1977 stärkte Saddam Hussein även sitt inflytande inom Ba
'thpartiet och
inom andra ledande organ som Revolutionsrådet. I dessa tillsattes personer
som stod i ett
klientförhållande till Saddam Hussein. Det var följaktligen inte en fråga om
att skapa
relationer enbart grundade på våld eller tvång. Saddam Hussein måste
uppfylla sin del av
klientförhållandet, främst genom att ekonomiskt belöna sina klienter.

Under år 1977 slogs oroligheter inom shi'itiska grupper ner. Den rådande
politiken var att
shi'a skulle hållas utanför statens styrande organ. Efter oroligheterna
straffades flera shi'amuslimer,
men Saddam Hussein ansåg att straffen var för milda. Efter dessa händelser
utvecklade Hussein en ny strategi i förhållande till shi'a, och till islam
som helhet. Islam kom
från denna tidpunkt att vara en tydligare och synligare del av statens
retorik och politik. Ett
mål från Husseins sida var även att bygga nya klientförhållanden med
religiösa ledare. En

5

följd var att allt fler grupper i det irakiska samhället blev beroende av
honom. Och från denna
tidpunkt var Saddam Hussein den som kontrollerade Irak, men han tog inte
formellt makten
utan fortsatte att bygga upp ett system av klientförhållanden med olika
grupper i landet. Under
1978 ledde han med framgång flera kampanjer för att ta bort sina
motståndare.

År 1979 avgick Hasan al-Bakr som president och Saddam Hussein tog hans
plats. Detta
sammanföll med ökad oro i de kurdiska områdena, och i tiden sammanföll detta
med den
iranska revolutionen. Omvälvningarna i Iran uppmuntrade shi'itiska grupper i
Irak att aktivt
arbeta mot regimen (Ayatollah Khomeini, som sedan 1964 vistats i Najaf,
tvingades lämna
Irak år 1978 efter att shahen av Iran begärt detta).

Revolutionen i Iran och det stora antalet flyktingar därifrån som fanns i
Irak utgjorde
följaktligen en grund för protester mot irakiskt förtryck av shi'iter. En av
de ledande
kritikerna var den shi'itiska marjan Ayatollah Sayyid Muhammad Baqir
as-Sadr. Han
placerades under 1979 i husarrest samtidigt som shi'a-muslimer demonstrerade
mot
regeringen i de städer som har shiitiska helgedomar av betydelse, som Najaf,
Karbala och
Kufa, men även i shi'itiska förorter till större städer (bostadsområden i
städer är ofta religiöst,
etniskt eller tribalt "markerade"). I syfte att stävja potentialen i de shi
'itiska protesterna
arresterades ungefär 5 000 personer, och bland dem fanns shi'itiska
religiöst lärde, men även
en del sunnitiska lärde. Många avrättades medan andra utvisades ur landet.
Under tiden spreds
över hela Irak, bland såväl sunni som shi'a, kassetter med inspelningar av
as-Sadrs
predikningar, som riktade sig mot statens förtryck. Inför den kris som
Saddam Husseins makt
stod inför genomfördes även arresteringar av mer än 60 ledande medlemmar av
regimen.
Många av dessa dömdes till döden, anklagade för att ha konspirerat mot
makten (å Syriens
vägnar!).

Under år 1980 lyckades Saddam Hussein genom omorganisering av Ba'th och
utökade klientförhållanden
stärka sin makt. En rigid byråkrati växte. Makten blev alltmer förknippad
med en
mindre grupp kring Saddam Hussein. Staten fungerade följaktligen som ett
högst personligt
instrument för en elit som i sin tur styrde en svårgenomtränglig byråkrati
kontrollerad genom
olika former av klientskap. En följd blev att upprätthållandet av makten
knöts till de
lojalitetsband som Saddam Hussein kunde uppbringa inom elitgruppen.
Avgörande blev om
Hussein var kapabel att ge de ledande de priviligier de krävde. Lydnad mot
makten
propagerades även med hjälp av mytologiska kopplingar mellan en irakisk
identitet, Saddam
Hussein personligen och de gamla Mesopotamiska rikena, och med de
abbasididiska
kalifernas styre under medeltiden. Ingen distinktion gjordes i förhållande
till Mesopotamien
som en för-islamiskt högkultur, utan dess invånare framställdes som en sorts
proto-araber.
Detta kan ses som en del av den väl utvecklade personkulten av Saddam
Hussein. Nationella
institutioner skapades för att underhålla myten om denna specifika irakiska
identitet. Ett mål
var att skapa ett slags större klientförhållande, nämligen mellan Irak som
stat, och den
irakiska befolkningen, och Saddam Husseins person, där medborgarna blev
beroende av
honom. Målet var även att underminera andra former av klientskap,
lojaliteter och ledarskap i
landet. Motstånd mot denna process kom främst från kurdiska och shi'itiska
intressen. Olika
shi'itiska underjordiska islamistiska grupper fortsatte utföra attentat, och
man gjorde ett
försök att mörda den vice premiärministern Tariq Aziz. Vedergällningen från
den irakiska
ledningen blev hård, och bland annat fördes Ayatollah Muhammad Baqir as-Sadr
och hans
syster Bint al-Huda, även hon en känd religiöst lärd, från Najaf till
Baghdad där de avrättades.
En högt uppsatt shi'itisk ledare avrättades och det visade på med vilken
beslutsamhet Saddam
Hussein försökte få shi'a-ledare till lydnad. Dessutom tvingades cirka 40
000 av vad som

6

beskrevs som iranska shi'iter att lämna landet, och flera andra religiösa
ledare inom shi'a
sattes i husarrest.

Under 1980 startade kriget mellan Irak och Iran. Två sidor av kriget som är
av betydelse för
vår genomgång här är att en stor del av den irakiska armén bestod av shi
'itiska soldater. Det
blev alltså viktigt för den irakiska ledningen att göra en åtskillnad mellan
en arabisk shi'itsk
identitet och iransk/persisk shi'a. Det shi'itiska ledarskapet i Irak stod
under hård kontroll.
De kurdiska grupperna hade under slutet av 1970-talet ägnat stor kraft åt
att strida mot
varandra. Dessa konflikter underblåstes av den irakiska ledningen genom
allianser och löften
om ökad autonomi. Under krigets gång, och speciellt efter att den inledande
irakiska
krigslyckan vänt, genomförde Saddam Hussein omstruktureringar i ledarskapet.
Efter 1982
bestod makteliten av hans närmaste ifråga om familj- och klantillhörighet,
samt de protegéer
som stod honom allra närmast. Nu ändrades även ledningen inom olika organ,
och om det kan
påstås att Ba'thpartiet någonsin varit en bärare av ideologi (i form av
arabism och socialism),
så blev det ideologiska nu närmast betydelselös. Istället blev Ba'ths
ideologi det som Saddam
Hussein ville, och han gavs titeln qa'id al-durura, "Den nödvändige ledaren"
. En följd av
motgångarna i kriget under mitten av 1980-talet var att Saddam Hussein grep
ett än hårdare
tag om armén och besatte centrala poster med personer ur sin egen och andra
pålitiliga klaner.
En ytterligare aspekt var att dödläget i kriget fick till följd att den
irakiska regimen återigen
kunde rikta sin uppmärksamhet mot kurder och shi'a-muslimer. Kurder hade
sett kriget mot
Iran som en möjlighet, och de hade stöd från Iran. KDP och PUK, som tidvis
samarbetat men
även bekämpat varandra, blev utsatta för Saddam Husseins maktapparat.
Husseins kusin 'Ali
Hasan al-Majid tillsattes som ansvarig för de norra områdena och kom att
inleda en
hänsynslös offensiv. 1987 kunde användningen av kemiska vapen mot kurder
först
dokumenteras. I mars 1988 mördades cirka 4000 personer i byn Halabja. Till
saken hör att
KDP samarbetat och stött den iranska sidan, medan deras motståndare PUK
därmed närmat
sig Saddam Husseins regim och under en period förhandlade om autonomi med
den irakiska
regimen. Offensiven ledde till att i augusti 1988 både PUK och KDP var nära
nog krossade,
och kurder tvingades fly över gränsen till Turkiet. Ungefär 80% av byarna i
de tre tidigare
autonoma kurdiska områdena var tillintetgjorda. Avrättningar av kurdiska
fångar fortsatte,
men senare, i september 1988, utlystes allmän amnesti. De som accepterade
att hamna i ett
klientförhållande till Saddam Hussein accepterades. Den brutala offensiven
mot kurderna
visade för övriga irakier att för dem som inte slöt upp på Saddam Husseins
sida fanns bara ett
öde.

Efter kriget uppmärksammade Hussein möjligheten att det irakiska
officerskollektivet skulle
kunna utgöra ett hot mot makten. Armén hade efter kriget växt, vilket
medfört att officerskåren
blivit en allt heterogenare skara. Genom att favorisera vissa, mörda andra
eller att
placera dem i husarrest försökte Hussein underminera officerarnas möjlighet
att kollektivt
agera som en maktfaktor i samhället. Ett mål var även att genom dessa
handlingar bryta de
band som skapats under kriget mellan officerare. Aktionerna riktades även
mot officerare som
genom äktenskap stod nära Saddam Hussein. Tidigt 1989 upptäcks planer på att
avsätta
Hussein, det vill säga att ersätta honom med någon av de andra inom den
styrande eliten.
Avslöjandet av dessa planer sammanföll med strider inom det ledande skiktet
av takritiska
klanmedlemmar och tros ha föranlett att försvarsministern 'Adnan Khayrallah
Tulfa
mördades. Svagheten i systemet, och Husseins misstänksamhet mot sina
närmaste, medförde
att hans tre halvbröder avsattes och ersattes av medlemmar av hans egen
sub-klan al-majid.

7

I augusti 1990 ockuperades Kuwait. Krigshandlingen understöddes med en
arsenal av referenser
till irakisk nationalism, tankar om att upprätta det irakiska folkets
rättigheter och
retorik om arabisk enhet, och om uppror mot "kungar och furstar", så som
Profetens dotterson
Husayn hade gjort.

Förhållandet mellan shi'iter och sunniter

Den irakiska konstitutionen från 1924 gjorde ingen distinktion mellan
sunniter och shi'iter.
Emellertid betraktades då endast irakier som redan hade osmanskt
medborgarskap, eller vars
föräldrar eller farföräldrar hade haft det som irakiska medborgare. Andra
måste ansöka om
medborgarskap och bevisa sin irakiska nationalitet. Eftersom majoriteten av
Iraks shi'iter
saknade osmanskt medborgarskap innebar detta en diskriminering. Ett stort
antal shi'iter fick
därför en lägre status som "irakier av iransk börd", även om deras koppling
till Iran låg flera
generationer tillbaka, eller inte fanns överhuvudtaget. De shi'itiska
religiösa ledarna har alltid
rört sig över gränsen mellan Iran och Irak. (Av de fyra högsta shi'itiska
ledarna i Najaf (och
därmed i Irak) är två iranier medan två av den iranska regimens främsta
företrädare är irakier.)
Den iranska regimens inflytande på Iraks shi'iter ska inte överdrivas. Den
politiska ledningen
i Teheran är inte utan vidare att identifiera med det religiösa ledarskapet
i religiösa centra i
Iran (Qum) eller i Irak (Karbala, Najaf, etc.). De irakiska shi'iterna lär
inte heller ha blivit mer
lojala gentemot den iranska regimen efter att reformisterna runt Khatami har
infört en hårdare
invandringspolitik i syfte att reservera arbetstillfällena åt iranier.
Khatami har betonat iransk
nationalism framför shi'itisk solidaritet med de irakiska invandrarna, som
tidigare kunnat
arbeta (halvillegalt) i Iran. Känsligt är också att regimen i Teheran
försökt hindra
pilgrimsresorna till de shiitiska helgedomarna i Irak efter den amerikanska
ockupationen.

Inom shi'a finns den institution som kallas marja' at-taqlid, vilket
ordagrant kan översättas
med "efterföljnandets källa". En marja' är den högsta graden av religiös
auktoritet, vars
tolkning av religionen tänks följas av de troende. Marja'-institutionen
liknas ibland med en
"Vatikan", men det är viktigt att påpeka att det inte finns något formellt
kollegium som kan
välja en ny marja'. En religiöst lärd får status som marja' när det finns
konsensus hos en
tillräckligt stor del av den religiösa eliten om att denne man är den
främste bland likar. Endast
de främsta och äldsta ayatollaherna kan normalt få status som marja'. Den
vanlige shi'iten
anses skyldig att följa en marja' men han är samtidigt fri att välja vilken.
I praktiken följer
valet familjetillhörigheten. Idag räknar man fyra marja'er i irakiska Najaf:
'Ali Sistani, Ishaq
Fayyad, Bashir an-Najafi och Muhammad Said al-Tabataba'i al-Hakim. Av dessa
betraktas
Sistani som den främste bland likar. Denna parallella maktinstitution har
alltid varit ett
problem såväl för de sunnitiska härskarna i Irak som för de shi'itiska i det
förrevolutionära
Iran. Den shi'itiska traditionen har i grunden alltid betraktat de sekulära
makthavarna som
orättmätiga, i synnerhet de sunnitiska härskarna i Irak.

Religion och politik: Shi'itiskt förhållande till politisk aktivism

Den största skillnaden mellan sunnitisk och shi'itisk islamism kan sägas
vara lekmännens roll.
Inom sunnitisk islamism har dessa spelat en tongivande roll och utmanat den
traditionella
religiösa eliten ('ulama'). Flera av ledarna har varit ingenjörer,
advokater, lärare eller läkare.
Inom shi'itisk islamism har de traditionella religiösa auktoriteterna
behållit sin roll. Det visar
bland annat doktrinen om wilayat al-faqih, "Den religiöse expertens styre",
som utarbetades
av ayatollah Khomeini under hans tid i exil i irakiska Najaf, och som
anammades av (den
senare under Saddam på 80-talet avrättade) ayatollah Muhammad Baqir as-Sadr
i Karbala.
Majoriteten av de högsta shi'itiska auktoriteterna i både Iran och Irak
förhöll sig skeptiska till

8

denna doktrin. De politiska aktivister som tog den politiska ledningen i
Iran tillhörde, bortsett
från Khomeini själv, till största delen en yngre generation och en
mellannivå av den shi'itiska
hierarkin. De högsta auktoriteterna stod över politiken. När Khamenei fördes
fram som
Khomeinis efterträdare som wali al-faqih krävdes en viss uppluckring i
meritkraven, eftersom
han hade ägnat mer tid åt politik än åt teologi. Hans status som alla
troendes ledare är därför
långt ifrån oomtvistad. De flesta irakiska shi'iter lär betrakta
storayatollah Ali Sistani i
irakiska Najaf som sin marja'. Han har beskrivits som kvietist och moderat.
Det betyder inte
att han förespråkar en sekulär demokratisk stat. Han menar att Irak bör
styras enlig shari'a och
att hans egna fatwas ska fungera som vägledning, men att regeringen bör
bestå av lekmän.
Hans mest uppmärksammade motpol just nu är den ovan nämnde Muqtada as-Sadr.
Denne
man, som i media brukar få epitetet "den unge", trädde fram i mars/april
2003. Han har inte
fullbordat sina religiösa studier men kompenserar sitt bristfälliga
religiösa kapital med sin
familjetillhörighet och sin politiska aktivism. Hans far var Muhammad Sadiq
as-Sadr, en
marja' som ursprungligen lanserades av Saddam Hussein, men sedan inte alls
gick i dennes
ledband. 1999 förbjöd han i en fatwa alla muslimer att vara medlemmar i Ba
'th-partiet, och
led martyrdöden tillsammans med två söner. Den kvarvarande sonen as-Sadrs
milis, mahdiarmén,
har anklagats för flera attentat mot andra shi'iter (men även sunnitiska
islamister och
Ba'thister har pekats ut). Sommaren 2003 började en maktkamp mellan Sistanis
och as-Sadrs
anhängare om kontrollen över en av shiismens allra heligaste platser: moskén
över Profetens
dotterson Husayns grav i Karbala, där han dog martyrdöden 680. I oktober
gick kampen över i
väpnade stridigheter med en handfull döda som följd. Här stöds nu
grupperingarna kring Ali
Sistani av den amerikanska administrationen och militären mot Sadr-gruppens
försök att ta
makten. Den 10 oktober, på årsdagen av den siste imamens födelsedag,
utropade as-Sadr i sin
fredagspredikan i Najaf en parallell regering som han menade representerade
det irakiska
folket, till skillnad från det styrande rådet som tillsats av USA. As-Sadrs
anhängare har
uppskattats till två miljoner. Detta inbegriper då både militanta aktivister
och passiva
sympatisörer. Det var i den andra viktiga pilgrimsorten, Najaf, som
ayatollah Muhammad al-
Baqir al-Hakim, son till en tidigare marja', dödades i september. Han var
också aktivist och
ledare för den av Iran (och i viss mån USA) stödda Supreme Council of
Islamic Revolution in
Iraq (SCIRI). Till skillnad från as-Sadr hade han fått en framträdande plats
i Iraks styrande
råd och hade därför anslagit en mer moderat ton.

I Kurdistan har det uppstått stridigheter mellan sunnitiska kurder och shi
'itiska turkmener
(majoriteten av turkmener är sunniter). De shi'itiska turkmenerna får stöd
från Turkiet,
eftersom de är turkmener. Men de får också stöd från as-Sadr, eftersom de är
shi'iter. As-Sadr
passade på att anklaga kurderna för etnisk rensning. Denna turkmenska
spillra betraktas som
ghulat, det vill säga de tillhör någon av de folkliga sufiska riktningar som
finns kvar i norr
(ahl-i Haqq, aleviter, yazider), och tillhör således grupper som periodvis
förföljs i Turkiet
(som nu regeras av ett sunni-islamistiskt parti) och av tolv-shi'iter
(imamiter), vilka betraktar
dem som heterodoxa.

Det har sedan länge funnits strömningar inom den shi'itiska
befolkningsgruppen som velat
detronisera det religiösa ledarskapet. 1940-1960-talen kanaliserades detta
inom det irakiska
kommunistpartiet. Under 1990-talet har det uppstått en "liberal" tendens,
som bland annat
representeras av affärsmännen Ahmed Chalabi och Layth Kubba. På grund av det
shi'itiska
ledarskapets roll är det i ett sekulärt system som shi'itiska lekmän kan se
fram emot ett
konkret politiskt inflytande. De flesta företrädare för sekulära tendenser
har de senaste
decennierna befunnit sig i exil, men försöker nu bygga upp en maktbas i Irak
före de val som
ska hållas någon gång i framtiden.

9

Det finns även en rad sunni-islamistiska grupper av olika schatteringar.
Hizb al-islami tillhör
en riktning av Muslimska brödraskapet, som är fientlig mot Saudiarabien och
orienterad mot
Sudan. De är allierade med det shi'a-islamistiska Da'wa-partiet, och är mot
den amerikanska
närvaron. Kutla islamiyya, "islamiska alliansen", är ett prosaudiskt parti
med säte i Riyadh
och även det anti-amerikanskt. Den sunni-islamistiska rörelsen är dock
förmodligen ganska
svag. Eftersom sunnitiska araber bara utgör en fjärdedel av Iraks befolkning
förefaller de
flesta i den gruppen föredra något slag av sekulär lösning. Sunnitiska
islamister kallas ofta av
motståndarna för "wahhabiter", vilket innebär en implicit anklagelse att de
skulle vara
femtekolonnare i saudisk tjänst. I norr finns kurdiska sunni-islamister.
Ansar al-islam
anklagas av USA för att ha kopplingar till al-Qaida.

Potentiella konflikter

Den ovan nämnde karismatiske ledaren Muqtada as-Sadr har sin främsta maktbas
bland unga
fattiga shi'itiska män i söder, och i östra Bagdad, en stadsdel som bytt
namn från Madina
Saddam till Madina as-Sadr, "Sadr-staden". Stadsdelen har två miljoner
invånare och den
unge as-Sadr har delat upp den i distrikt med ungefär 200 000 invånare i
varje. Varje distrikt
styrs av en ung religiös student. Sadristerna förser befolkningen med ett
minimum av välfärd.
De upprätthåller lag och ordning och bevakar sjukhusen. De har även stängt
musikaffärer,
infört separation mellan könen till och med på barnhem, och tvingar kvinnor
att bära slöja.
Eftersom det juridiska systemet har brutit samman har de även upprättat
domstolar. As-Sadr
utropade, som ovan nämnts, nyligen en parallell regering vid sidan om Iraks
styrande råd.
Denna strategi att fylla tomrummen i staten är en klassisk islamistisk
politik, som vi tidigare
har kunnat se i Egypten och Algeriet under de senaste decennierna.

SCIRIs väpnade gren al-Badr-brigaderna har åtagit sig att upprätthålla
ordningen i Najaf och
Karbala. Efter mordet på Ayatollah Muhammad Baqir al-Hakim 29 augusti 2003
har de
shi'itiska ledarnas förtroende för de amerikanska truppernas förmåga att
garantera säkerhet
sjunkit i botten. Al-Hakims bror Abd al-Aziz al-Hakim var ledare för
Badr-brigaderna och
krävde nu att dessa skulle patrullera Karbala. - Saddam Hussein byggde ett
stort antal
sunnitiska moskéer på shi'itiskt område, samtidigt som shi'itiska 'ulama'
förbjöds att predika.
Sadristerna har nu ockuperat ett antal av dessa sunnitiska moskéer. Under
Saddam Husseins
regim flydde eller deporterades ett stort antal shi'iter och deras egendom
konfiskerades och
såldes till sunniter. När dessa flyktingar återvänt och velat återta sin
egendom har det uppstått
konflikter. En liknande situation finns i norr, där kurder som flytt eller
deporterats återvänder
och kräver tillbaka sin konfiskerade egendom som köpts av ditflyttade
araber. De flesta
religiösa ledare förefaller att anstränga sig för att undvika religiösa
motsättningar. De fyra
marjaerna i Najaf har i en gemensam fatwa förbjudit shi'iter att ockupera
sunnitiska moskéer.
I en annan fatwa förklarade emellertid storayatollah Sistani att egendom som
orättmätigt
konfiskerats av Saddam Husseins regim tillhör de ursprungliga ägarna. När
det sunnitiska
Iraks Islamiska Parti i september uppmanade sunniter och shi'iter att be
tillsammans i Bagdad
största moskéer, hörsammades detta av tusentals människor. I september
rapporterades om att
ett shi'itiskt seminarium i Hilla har börjat undervisa i världsreligionerna,
inklusive Talmud
och Nya Testamentet. Man får komma ihåg att de religiösa traditionerna inte
är konstanter;
här sker hela tiden förändringar, ibland ganska snabba sådana.

Tribala strukturer och politik

Statskuppen 1958 följdes av ett antal kupper och kuppförsök. När Hassan
al-Bakr och
Saddam Hussein tagit makten 1968 försökte de bryta denna kedja och gav Ba
'th-partiet

10
kontrollen över armén. Armén moderniserades och utökades, samtidigt som
officerare som
vägrade bli medlemmar i Ba'th-partiet, eller som utgjorde potentiella
rivaler, rensades ut.
Samtidigt fick Saddams klan kontroll över partiet. Takriti-klanen
monopoliserade under 1970-
talet alla underrättelseorgan både inom armén och inom Ba'th. Stam- och
familjeband ersatte
militära meriter och civila befordrades direkt till höga officerare. För att
dölja detta
klansystem förbjöds i mitten av 1970-talet befälhavare att använda
familjenamn. Sedan dess
kallas Saddam Hussein al-Takriti bara Saddam Hussein. Regimen skapade också
ett flertal
elitstyrkor utanför armén. Varje sådant förband formades utifrån särskilda
klaner/stammar,
och deras lojalitet orienterades främst mot en särskild region. Fidayyin
al-Saddam var takriti,
Republikanska gardet dulaymi. Det fanns därför en konfliktpotential mellan
militära enheter
av olika tribal tillhörighet.

Fram till 1996 tillhörde alla försvarsministrar al-Majid-klanen. Även
kontrollen över partiets
militära byrå och den nationella säkerhetsbyrån var reserverade för denna
klan. Före USA:s
invasion tillhörde mellan 35% och 85% av alla officerare på högre och
mellannivå Saddams
klan. Armén, partiet, militären och affärsvärlden hölls samman av
äktenskapliga band och
klanrelationer.

Kriget mot Iran lämnade regimen i det närmaste bankrutt och oförmögen att
distribuera
välfärd till allierade stammar och klaner och förlorade därför kontrollen
över flera av dem.
Den centraliserade ekonomin var en av förutsättningarna för att hålla ihop
detta tribala
system. FN-embargot, och dess följdsystem ("mat mot olja") gav emellertid
regimen på nytt
möjlighet att distribuera välfärd till allierade klient-stammar. Det civila
samhället
underminerades systematiskt under Saddam Hussein och krossades definitivt
under FNembargot.
Under denna tid blev tribala strukturer allt centralare för att internt inom
grupperna
upprätthålla lag och ordning, sköta rättsskipningen och driva in skatter. I
städerna hade det
uppstått en medelklass som frigjort sig från den tribala förankringen. Men
tribalismen blev nu
åter central även för denna grupp, som i den nuvarande tribala
rekonstruktionsprocessen
måste välja tribal tillhörighet på verkliga eller fiktiva grunder. Det
nuvarande av den
amerikanska administrationen tillsatta "styrande rådet" är till exempel
konstruerat genom
kvotering på grund av sådana tillhörigheter.

Även i kurdiska områden spelar tribala relationer en central roll och är
sammankopplade med
religiösa och politiska. Som nämnts ovan har tribala ledare traditionellt
även varit shaykher
för ordnar. KDP leds av familjen Barzani, som dessutom är shaykher för den
sufiska
Naqshbandi-orden. Det rivaliserande PUK leds av familjen Talabani, som inte
är sufishaykher
men kopplade till Qadiriyya-orden. Det finns också språkliga skillnader:
Barzani
dominerar i kurmanji-talande områden och Talabani i sorani-talande. De båda
partierna har
tidvis förenats i kampen mot Saddam Husseins regim, tidvis bekämpat
varandra. Båda har
hämtat stöd från Iran, och Barzani har i olika omgångar allierat sig med
Saddam Hussein,
senast 1996 då irakiska trupper hjälpte honom att jaga ut PUK från Erbil.
KDP och PUK
utmanas av några islamistiska partier. Det mest uppmärksammade är Ansar
al-Islam som
direkt efter 11 september 2001 av sin ärkefiende PUK pekades ut som knutet
till al-Qaida, en
anklagelse som den amerikanska regeringen gjorde till sin. Denna rörelse är
en utbrytargrupp
ur den Islamiska rörelsen i irakiska Kurdistan, (engelsk förkortning: IMIK).
IMIK och
kurdiska Hizbullah styrs av religiösa ledare med olika lokala anhängare som
står i
beroendeställning. De är därför rivaler till de sufi-shaykher som dominerar
KDP och PUK.
Den islamistiska ideologin, som gör anspråk på att vara en återgång till en
ren och ursprunglig
islam, är negativ mot sufism och folklig religiositet. - Både på kurdiskt
och arabiskt område
finns sammanslutningar mellan olika stammar.

11

Tribalism och resterna av Ba'th

Attackerna mot amerikanska trupper tillskrivs ofta "Saddam-lojalister" och "
Ba'thister". Vad
detta egentligen är för grupper är osäkert. Ba'th-partiet blev under Saddam
Husseins regim ett
instrument för det tribala inflytandet. Det borde därför inte vara
ideologisk övertygelse som
driver motståndet från den sidan. Partiet var uppbyggt som ett kaderparti.
Basen var cellen
som bestod av ett tiotal medlemmar från samma kvarter eller
organisationsavdelning. De
samlades varje vecka för att informeras om riktlinjer uppifrån och
informerade i sin tur chefen
om iakttagelser. Cellerna i en stadsdel eller en fabrik utgjorde tillsammans
en division, som i
sin tur var en del av en sektion, och denna utgjorde en del av en gren som
kunde täcka en
större stad. På sektions- och grennivå fanns speciella polisiära instanser
som kunde gripa
misstänkta oberoende av det juridiska systemet. Ba'th var från början ett
sekulärt socialistiskt
parti. Det syriska moderpartiet grundades av den kristne araben Michel
Aflaq, och det irakiska
partiet hade i början många shi'itiska medlemmar. Den marginalisering av shi
'iterna som
följde berodde sannolikt mer på deras civila ställning än deras konfession.
Under kriget mot
Iran började Saddam Hussein emellertid allt mer betona den religiösa
sunnitiska identiteten.
Ba'th hade alltså en gammal cellstruktur att falla tillbaka på. Den något
förvirrade
rapporteringen om att attentaten utförs av Ba'thister eller sunni-radikaler
(vilket logiskt sett
borde utesluta varandra) kan förklaras med att den religiösa identiteten
betonades alltmer mot
slutet av regimen, och av de tribala relationernas betydelse.

Ba'th-partiets sociala bas var den medelklass som var beroende av regimens
fördelning av den
välfärd som kom ur oljeinkomsterna. Det stora flertalet var medlemmar på
gräsrotsnivå var
utan några större uppgifter. Fackföreningar och professionella
sammanslutningar var
kopplade till partiet. För officerare var det obligatoriskt att vara
medlemmar, och för högre
tjänstemän och experter var det i praktiken nödvändigt för att inte hindras
i karriären. Därför
finns det risk att den avba'thifiering, som den amerikanska administrationen
inlett, rensar ut
ett stort antal experter och högre tjänstemännen, som skulle behövas för
återuppbyggnaden av
landet. Initiativet till denna avba'thifiering kommer från den gamla
exil-irakiska oppositionen,
som högst medvetet jämför denna process med avnazifieringen i Tyskland efter
2:a
världskriget. Denna del av oppositionen saknar till stor del förankring i
Irak, och dess krav på
avba'thifiering kan ses som ett led i intern maktkamp; ett försök att vinna
inflytandet på
bekostnad av de grupper som stannade kvar i landet under den förra regimen.
Kriget mot Iran på 80-talet lämnade Irak i det närmaste bankrutt, och denna
ekonomiska kris
fördjupades under FN-embargot. Det blev därför nödvändigt för Ba'th-regimen
att reformera
sin ursprungliga planekonomi mot en mer marknadsmässig, med en viss
avregulering och
privatisering. Det växte fram en privat sektor, men som var beroende av Ba
'th-partiet.
Regimen använde statliga kontrakt och licenser för import och export för att
belöna lojala
affärsmän eller klaner/stammar. Smuggling och maffia-liknande kriminalitet
var en integrerad
del av ekonomin. Det borde vara ett primärt mål att få igång den irakiska
ekonomin genom att
upprätta en fungerande marknadsekonomi genom att göra upphandlingar hos
inhemska
företag. Den amerikanska administrationen har dock favoriserat amerikanska
företag och
dessutom hyrt in arbetskraft från Sydostasien. (Den amerikanska
administrationen
genomförde i september avregleringar av ekonomin som tillåter utländska
företag att köpa
upp 100 procent av irakiska företag och sätter skatten på import till 5
procent, vilket anses
bryta mot den fjärde Geneve-konventionen.) Den 20 augusti gick
tryckeriarbetarna i Bagdad i
strejk i protest mot att utbildningsministeriet hade kontrakterat utländska
tryckerier för att
trycka de nya irakiska läroböckerna.

12

Diskussionen om demokratisering

Det finns farhågor att sekulära ledare hamnar utanför den politiska
processen eftersom de
saknar egen milis. Ahmed Chalabi och Iyad Allawi kompenserar detta med sin
allians med
världen största militära makt. De förespråkar allmänna val om tidigast två
år. Efter alla år i
exil saknar de politisk förankring i landet och försöker nu få tid att bygga
upp en egen
maktbas. Religiösa shi'itiska ledare kräver alltmer högljutt att valen ska
hållas så snart som
möjlig och innan en ny konstitution har skrivits. Ayatollah Sistani hävdade
i en
uppmärksammad fatwa i somras att den amerikanska ockupationsmakten inte har
befogenhet
att utse det råd som ska skriva den nya konstitutionen. Han krävde att det
skulle hållas
allmänna val innan konstitutionen skrivs och sedan en folkomröstning innan
den träder i kraft.
Det civila samhället underminerades konsekvent under Saddam Husseins regim
och krossades
definitivt under FN-embargot efter 1991, då befolkningen blev helt fokuserad
på att överleva.
Inom den shi'itiska strukturen finns de "religiösa lärocentra", hawzaer, som
är centrerade
kring en marja'. De troende shi'iterna betalar khums, "femtedels[skatt]",
till den marja' som
de följer, vilket innebär att varje marja' har en ekonomisk bas som han kan
använda till
studentstipendier, men även till att finansiera sjukhus, elektricitet osv.
Efter Saddam har
religiösa ledare på olika nivåer tagit initiativ till nya hawza-seminarier.
De har således en
ekonomisk bas för att skapa "stater i staten".

Kvinnors ställning

Ba'th-regimen gjorde åtminstone i början anspråk på att vara en sekulär och
progressiv kraft.
Kvinnor uppmuntrades att inte bära slöja och fick tillgång till högre
utbildning. Familjelagen
reformerades 1978 vilket gjorde kvinnor något mindre beroende av männen. Den
stora
majoriteten av kvinnor levde dock kvar i ett traditionellt patriarkalt
system. 1981 lanserade
regimen en kampanj där män som var gifta med irakiska kvinnor "av iranskt
ursprung" fick
betalt om de skilde sig från dem eller skickade dem till Iran. Ett led i
återtribaliseringen var att
"heder" 1990 på nytt erkändes som fömildrande omständighet vid mord på en
kvinnlig
släkting.

Efter Saddam Husseins fall föll också det juridiska systemet samman.
Nedanstående baseras
på rapporteringen under sommaren 2003. Det har hävdats att situationen
förbättrats något
under hösten 2003.

Kidnapping av kvinnor på öppen gata är ett nytt fenomen. Våldtagna kvinnor
som väljer att
göra en polisanmälan skickas runt mellan amerikanska soldater, irakisk polis
och olika
sjukhus (det krävs ett läkarintyg för att anmäla våldtäkt). Polisen tenderar
att förringa våldtäkt
med argumentet att kvinnor inte borde ge sig ut innan gatorna är säkra. Det
juridiska
systemets sammanbrott gör att de anmälningar som faktiskt upptags ofta
försvinner mellan de
olika instanserna. Avba'thifieringen av poliskåren har lett till att
oerfarna poliser sätts på
utredningsuppgifter som de inte kan sköta. Otryggheten på gatorna har lett
till att kvinnor
tvingats stanna i hemmen, och otryggheten anförs också som argument för att
kvinnor inte ska
delta i arbetslivet. När det juridiska systemet börjar fungerar igen
återstår problemet med
själva lagstiftningen, i den mån den inte ändras. Strafflagen friar en
kidnappare helt om han
gifter sig med offret, och en våldtäktsman får betydande strafflindring om
han gör detsamma.
Detta innebär att de våldtäktsoffer som anmäler övergreppet riskerar att
familjerna kommer
överens om äktenskap, för att därmed radera ut skammen och en framtida
släktfejd. Det
juridiska systemet är sekulärt, men shi'itiska religiösa ledare som Sistani
och sunni13
islamistiska ledare som Ahmad al-Kubaysi vill tillämpa någon form av
islamisk lag. Muqtada
as-Sadr och hans anhängare har fyllt det rättsliga tomrummet i de områden
som de
kontrollerar genom att upprätta familjedomstolar. Både sadrister och
al-Badr-milisen har
trakasserat kvinnor som inte bär slöja och i vissa fall kvinnor som arbetar
utanför hemmet. En
kommunistisk kvinnoorganisation, Organisationen för kvinnors frihet i Irak,
har grundat
Kvinnors Skydd i Irak, med syfte att försvara kvinnors rättigheter.

Det rådande säkerhetsläget har gjort att familjer inte vågar släppa iväg
flickor till skolorna
utan eskort. Brittiska Rädda barnen fann i maj att närvaron var under 50
procent. Den
huvudsakliga orsaken till flickors frånvaro uppgavs vara rädsla för att bli
utsatta för våld eller
kidnapping. I juni hade emellertid närvaron ökat till 75 procent. Flickorna
var dock
fortfarande beroende av att manliga släktingar ställde upp som eskort. Även
kvinnliga
studenter hade problem att ta sig till universiteten. Man försökte lösa
detta med bussar och
bilpooler. Före kriget hade relativt många kvinnor framträdande akademiska
positioner och
hälften av studenterna var kvinnor. Fysisk säkerhet är en förutsättning för
kvinnors tillgång
till skolgång och högre utbildning.

I juli hölls med amerikanskt och brittiskt stöd en nationell kvinnokonferens
i Bagdad. Närvarande
var 90 framträdande irakiska kvinnor och några kvinnliga diplomater från USA
och
Storbritannien. De deltagande kvinnor ville skapa "en kollektiv röst" som
representerar Iraks
halva befolkning. De skulle diskutera strategier för att få in kvinnor i
regeringen. En kvinnlig
medlem av Iraks styrande råd har klagat på att männen inte lyssnar på
kvinnor. En turkmensk
kvinna har börjat bära slöja på mötena. Man kan notera att en av de tre
kvinnorna i det
"styrande rådet" har mördats.

Några avslutande reflektioner

Den amerikanska administrationen förefaller förvånad över att man inte har
bemötts med den
tacksamhet som den hade förväntat sig från den befriade befolkningen. Det är
antagligen
fråga om olikheter i tolkningsmönstren som kommer till synes. Amerikaner och
européer
tenderar att tolka konflikter i ljuset av erfarenheterna från andra
världskriget och det
efterföljande kalla kriget. Man tänker i termer av stater och regeringar,
och tenderar att bortse
från att de viktiga aktörerna ofta nog inte har med stater och statliga
institutioner att göra.
Detta tar sig bland annat uttryck i de ständiga jämförelserna mellan Saddam
Hussein och
Hitler, och krigsmotståndarna med lord Chamberlain, och kravet efter kriget
på
avba'thifiering. I den muslimska världen hämtas gärna tolkningsmönstren i
stället från
korstågs- och kolonialtiden. George W. Bushs tal om ett korståg mot
terrorismen etsade sig
fast i muslimska opinioner. Föreställningen att de amerikanska trupperna
inte är
ockupationsstyrkor utan befriare påminner starkt om den brittiske generalen
Maude som efter
att hans trupper intagit Bagdad 1917 deklarerade att han kommit som en
befriare från det
turkiska förtrycket. I den muslimska världen förnimms den nuvarande
situationen som en
historisk upprepning. Man kan tycka att dessa föreställningar är felaktiga,
men detta är
uppfattningar som faktiskt finns och spelar roll för hur man tar ställning.
Den nuvarande situationen och målsättningen att bygga upp ett civilt
samhälle i Irak problematiseras
av hur landet har styrts tidigare. Sedan den irakiska republiken etablerades
har makt i
landet knutits till ett fåtal personer. Staten som instrument för makt har
av eliten betraktats
som ett medel för att främja egna syften. Det har inte funnits folkligt
deltagande i politiska
processer. Konspirationer, personlig lojalitet, familjenätverk har varit
grunden för relationer
som sträckt sig från den absoluta makteliten ner till såväl lokala
avdelningar av ba'thpartiet

14

som övriga styrande på lokal nivå. Oavsett hur den offentliga politiska
retoriken formulerats
kring arabisk identitet, socialism eller irakisk nationalitet har orden
varit av ringa betydelse
för den praktiska politik som utformats - en många gånger radikal retorik
har snarare följts av
en konservativ politik. En konsekvens har varit att fokus i maktelitens
politik varit att stärka
den egna positionen genom byggandet av nätverk baserade på religiös, etnisk
eller tribal
tillhörighet, och inte på ett generellt folkligt stöd. Dessutom har blicken
konstant riktats mot
dem som kan hota makten, det vill säga satsningar på armén har gjorts i
syfte att trygga
maktens bevarande. Våld, tvång och förföljelse har varit planerade delar av
regimens politik
gentemot opposition i alla former, men även som instrument för att skapa
klientförhållanden
mellan grupperingar bland irakier och maktens institutioner. I ett försök
att tillfredsställa alla
parter har medlemmarna i det tillfälliga styrande rådet tillsatts för att
spegla den etniska och
konfessionella strukturen i landet. Denna kvotering riskerar emellertid att
sätta ett farligt
prejudikat för framtiden genom att etnisk och religiös identitet gjorts till
politisk ledprincip.
Problemet är hur en sekulär demokratisk stat ska kunna utvecklas på sådana
premisser.

Det maktvakuum som uppstått efter ba'thregimens fall har gett aktivistiska
grupper inom den
shi'itiska kommuniteten en framträdande roll. Små privata arméer som
mahdi-armén har tagit
kontrollen över områden och tagit på sig rollen att garantera lag och
ordning och ett minimum
av social trygghet. Dessa grupper har även försökt framtvinga sin tolkning
av islamisk moral
genom att separera könen och tvinga kvinnor bära slöja. Om den nuvarande
situationen
utvecklas mot ett stärkande av religiöst, etniskt och tribalt konstruerade
lojaliteter kommer
sannolikt kvinnors ställning att försämras då dessa strukturer traditionellt
inte inneburit en
förbättrad livssituation för kvinnor.

Rekommendation

Nödvändigheten att bygga upp ett fungerande civilsamhälle torde framstå av
ovanstående som
uppenbar. Sådan verksamhet som överskrider klanlojaliteter och tribala
strukturer borde
prioriteras, till exempel kulturaktiviteter, kulturutbyte, utbildning på
såväl primär, sekundär
som universitetsnivå. Studentutbyte torde vara en fruktbart område. Det
grundläggande
problemet är att skapa en tillit till gemensamma institutioner, däribland
ett valsystem, som
inte är beroende av klanstrukturerna. En distribution av välfärd/social
trygghet, som likaså blir
oberoende av grupptillhörigheter, tribal eller religiös, skulle vara av helt
avgörande betydelse
för att skapa en lojalitet gentemot en offentlig sektor styrd genom ett
demokratiskt system.
En viktig målgrupp för bistånd borde vidare vara oberoende organisationer
som ger kvinnor i
svåra situationer, och kanske i konflikt med familjerna, husrum och juridisk
rådgivning,
liknande de centra för misshandlade kvinnor som finns i Marocko (till
exempel al-Najda/SOS
eller det EU-finansierade Nejma).

15

Bibliografi i urval

Al-Khafaji, Isam, 2003: "Deux visions antagonistes de l'après-Saddam
 Hussein", Le Monde
Diplomatique, juni.
Ghosh, Aparasim, 2003: "Terror at a Shrine", Time, September 8.
Hafez, Kai & Birgit Schäbler (Hg.) 2003: Der Irak - Land zwischen krieg und
Frieden.
Palmyra, Heidelberg.
Iraq's Shiites Under Occupation. 2003. International Crisis Group.
Jabar Faleh A. 2002. Ayatollahs, Sufies and Idealogues. State, Religion and
Social Movements
in Iraq. Saqi Book. London.
Luizard, Pierre-Jean, 2002: La question irakienne. Fayard, Paris.
Nakash, Yitzhak, 2003: The Shi'is of Iraq. Princeton University Press,
Princeton. (Second
edition).
Opening the Doors: Intellectual Life and Academic Conditions in Post-war
Baghdad. A
Report of the Iraqi Observatory 2003. (Keith Watenpaugh, Edouard Méténier,
Jens Hanssen
& Hala Fattah).
Tripp, Charles 2002: A History of Iraq. Cambridge University Press,
Cambridge. (Second
edition).



_______________________________________________
Sent via the discussion list of the Campaign Against Sanctions on Iraq.
To unsubscribe, visit http://lists.casi.org.uk/mailman/listinfo/casi-discuss
To contact the list manager, email casi-discuss-admin@lists.casi.org.uk
All postings are archived on CASI's website: http://www.casi.org.uk